Samtidigt med händelserna i Laos hade kung Chulalongkorn förberett sig i Bangkok. Den 10 april 1893 gick han ombord på det kungliga fartyget HMS Maha Chakri (Ruea Phra Thi Nang Maha Chakri) เรือพระที่นั่งมหาจักรี för att besöka fortet Phra Chulachomklao (Pom Phra Chulachomklao) ป้อมพระจุลจอมเกล้า i Samut Prakan.

Fartyget Maha Chakri hade byggts i Skottland 1891 och sjösattes 1892. Hon skrotades 1916-1917, men hennes motorer togs trots ålder och slitag tillvara och installerades i en ny bepansrad jakt med samma namn. Detta fartyg var i tjänst fram till 1952.

Fortet skulle ha varit färdigbyggt tidigare under året och vara väl rustat för rikets försvar. Chulalongkorn upptäckte emellertid att konstruktionen inte höll måttet och att fortet kanske inte skulle bli klart i tid för att kunna försvara Bangkok. Samma dag som han genomförde sin inspektion skickade han ett meddelande till sitt ministerråd. I meddelandet förklarade Chulalongkorn att han tänkte använda egna privata medel för att skynda på fortets byggande och anskaffande av moderna vapen. Källan nämner 10 000 chung, som ska ha motsvarat 800 000 baht i den tidens penningvärde.

Chulalongkorn skrev också till prins Bijit Prijakorn i Ubon Ratchathani. Han var kunglig högkommissionär för Laos och ansvarig för södra Laos försvar. I brevet stod det bland annat följande:

“Tänk inte ens tanken att jag ska gå med på fransmännens krav. Även om de riktar ett gevär mot mitt huvud eller tar mig till fånga på deras krigsfartyg, för att tvinga mig att skriva under något avtal, kommer jag aldrig att ge mig.” Han var också fast besluten att “så länge jag fortfarande kan andas så kommer jag aldrig uppleva att Siam förlorar sin självständighet.”

Då fortet Phra Chulachomklao blev färdigbyggt använde man ett speciellt tegel som hade importerats från England. Teglet var hållbart och kunde motstå fientlig eld samt klara av vibrationerna från egen eldgivning. Än i dag är teglet i gott skick.

I slutet av april beordrade kung Chulalongkorn flottan att vara beredd på strid. Han valde ut tre män för att ta itu med denna uppgift: Sin halvbror Devawongse Varoprakar, Phraya Cholyudh Yothin (Phraya Chonlayutthayothin) พระยาชลยุทธโยธินทร์, alias den tidigare omtalade danske sjöofficeren Andreas du Plessis de Richelieu, som utsågs till vicekommendör för den siamesiska flottan, och Chaophraya Surasakmontri.

(Chaophraya Surasakmontri)

Chaophraya Surasakmontri var en veterankommendant som hade deltagit i flera krig. Han hade bland annat deltagit i de tidigare beskrivna striderna mot hobanditerna 1885-1887, men då känd som Vai Voranat.

De tre ovan nämnda personerna spelade en speciellt viktig roll i planeringen av flottans strategi och i de diplomatiska förhandlingarna. Phraya Cholyudh Yothin utarbetade en plan för att stoppa eventuella krigsfartyg som kunde tänkas försöka ta sig uppför floden.

En annan av de danskar som senare skulle delta i strider mot fransmännen var kapten (eller löjtnant) Walter Christmas คริสต์มาส (10 februari 1861-18 mars 1924). Hans historia kan också vara värd att berätta och han har fått en egen artikel lite längre fram.

(Walter Christmas)

De gamla kanonerna i forten Phra Chulachomklao och Phisuea Samut (Pom Phisuea Samut) ป้อมผีเสื้อสมุทร hade nu ersatts med moderna höj- och sänkbara kanoner. Dessa var bakstyckesladdade sextumskanoner som uppfunnits av Sir W.G. Armstrong เซอร์ ดับบลิว จี อาร์มสตรอง (26 november 1810-27 december 1900) i England åren 1885-1889.

(En av Armstrong-kanonerna i fortet Phra Chulachomklao)

Varje kanon bemannades av 10 man och 7 av dem var ansvariga för att ladda kanonerna och 3 var ansvariga för kanonkulor och krut. Från ett kontrollrum fick besättningarna besked om hur de skulle riktas. Kanonen höjdes automatiskt upp över murkanten då den skulle avfyras. Efter avfyrandet sjönk kanonen återigen ner och var skyddad.

Det som senare blev till den kungliga thailändska flottan (kongthap ruea thai) กองทัพเรือไทย köpte 10 av dessa kanoner och sju av dessa placerades i fortet Phra Chulachomklao och tre i fortet Phisuea Samut. Dessutom drogs telefonkablar mellan dessa två fort och även till fortet Plaeng Faifah (Pom Phlaeng Fai Fa) ป้อมแผลงไฟฟ้า, som också låg i Samut Prakan.

Nio siamesiska krigsfartyg sattes i beredskap norr om fortet Phra Chulachomklao, men det handlade om mycket gamla fartyg och flodångare. Det var bara två av fartygen som kunde betraktas som relativt moderna, nämligen Makut Rachakuman (Ruea Puen Makut Ratchakuman) เรือปืนมกุฎราชกุมาร och Muratha Wasitsawat (Ruea Puen Muratha Wasitsawat) เรือปืนมูรธาวสิตสวัสดิ์. Det finns källor som säger att samtliga nio fartyg hade mynningsladdade kanoner.

(Makut Rachakuman)

(Muratha Wasitsawat)

Bakom förvärvet av Makut Rachakuman stod dansken Hans Niels Andersen อช เอ็น แอนเดอร์เซน (10 september 1852-30 december 1937), som köpt fartyget i Hongkong för den siamesiska flottans räkning. Det var också en dansk vid namn Vilhelm Guldberg วี. กูลด์แบร์ก (14 augusti 1859-1 april 1911) som blev fartygets kommendant. Lägg märke till att Hans Niels Andersen nästan alltid förkortas till H.N. Andersen och att även han har fått en egen artikel lite längre fram.

Bland de övriga fartygen fanns skolfartyget Thoon Kramom (Ruea Thun Kramom) เรือทูลกระหม่อม, Naruebaneputri (Ruea Narübenbutri) เรือนฤเบนทร์บุตรี och Hanhaksattru (Ruea Hanhak Satru) เรือหาญหักศัตรู.

(Thoon Kramom)

(Naruebaneputri och Hanhaksattru var uppenbart identiska till utseendet)

Det fanns vid den här tiden en rad danskar anställda i den siamesiska flottan. Walter Christmas kommenderade fartyget Muratha Wasitsawat. Bland de övriga kommendanterna fanns marinlöjtnant Otto Conrad Skeel Schmiegelow สมีเกโล (25 augusti 1851-22 februari 1898), kapten Carl von Holck ฟอนโฮลค์ (8 februari 1854-16 januari 1934) och kapten T.A. Göttsche ที.เอ. ก็อตเช่. Carl von Holck var kommendant vid fortet Phra Chulachomklao och T.A. Göttsche var kommendant vid öfortet Phisuea Samut i Paknam.

(Otto Conrad Skeel Schmiegelow)

Man skulle försöka spärra vägen uppför Chaophrayafloden genom att låta sänka stenfyllda båtar i flodrännan. Detta skulle göra passagen trång och man skulle också placera ut minor.

Den 28 maj gjorde Chulalongkorn ännu en inspektionsresa till sina fort och han provsköt också en av kanonerna. Auguste Pavie anlände med båt för en audiens med kungen, då han låg för ankar med Maha Chakri framför fortet Phra Chulachomklao. I juni skickade den franska regeringen örlogskaptenen Charles Le Myre de Vilers ชาร์ล เลอ แมร์ เดอ วีเยร์ (17 februari 1833-9 mars 1918) som sändebud till Bangkok. Han hade tidigare varit guvernör över Kochinkina 1879-1882.

(Charles Le Myre de Vilers)

De Vilers hade fått instruktioner om att skicka hem hela den franska diplomatiska kåren och att skicka krigsfartyg för att blockera Chaophrayaflodens mynning om Siam vägrade att acceptera Frankrikes krav på delar av Mekongflodens västbank. Dessutom krävdes skadestånd till de franska undersåtar som drabbats av den tidigare omnämnda siamesiska verksamheten i Laos.

Då förhandlingarna med siameserna inte ledde fram till några franska fördelar beordrade konteramiral Edgar Humann แอดการ์ อูว์มัน (7 maj 1838-9 maj 1914), som var kommendant för den franska Indokinesiska flottan i Saigon, en invasion av Bangkok.

(Edgar Humann)

Den 23 juni fick den siamesiska regeringen en förvarning om vad som var på gång och i slutet av juni hade man förberett sig att försvara både Bangkok och områden utanför staden. En väpnad styrka på 2 600 man hade förstärkts med ytterligare 1 000 man, 34 haubitsar (små kanoner med relativt korta eldrör) och 9 stora kanoner. Förstärkningar och materiel av olika slag skickades därefter till strategiska platser såsom Rayong, Laem Singh (Laem Sing) แหลมสิงห์, Laem Ngop แหลมงอบ och Koh Kong (Ko Kong) เกาะกง.

Laem Singh ligger i dag i provinsen Chanthaburi och Laem Ngop i provinsen Trat. Koh Kong tillhörde vid den här tiden Trat, men tillhör i dag Kambodja.

(Bangkoks försvar förstärks - Elefant med en haubits)

Engelsmännen som insett situationens allvar skickade den 1 juli ett krigsfartyg från Singapore, som kastade ankar utanför Chaophrayaflodens bank. Man ville därmed markera sin beslutsamhet att försvara sina brittiska undersåtar. Något tecken på att vilja hjälpa siameserna visade de dock inte. Det finns också källor som talar om två alternativt tre brittiska krigsfartyg. Nederländarna och tyskarna skickade också fartyg för att försvara sina intressen. Detta kan ha påverkat fransmännen så att de inte gick alltför hårt fram.

(Det nederländska fartyget Sumbawa ซุมบาวา omkring 1880)

Den 4 juli begav sig Chulalongkorn återigen diskret till fortet Phra Chulachomklao och här övervakade han provskjutningar med haubitsarna. Ett dokument från den 10 juli berättar att kungen den här dagen skrev till Phraya Cholyudh Yothin (Richelieu) att de franska kanonbåtarna förväntades bege sig uppför floden kvällen den 13 juli.

Han bad Phraya Cholyudh att placera ut torpeder som kunde avfyras ut i floden. "Då de tar sig in blir det nödvändigt att detonera torpederna utan ytterligare order. Om de skjuter först ska vi besvara elden..." Befolkningen i Bangkok blev uppskrämd av nyheten om de invaderande utländska modernt bestyckade krigsfartygen och många förberedde sig på att fly.

Den 10 juli begärde Auguste Pavie av utrikesminister Devawongse Varoprakar att få segla uppför floden med fartygen HMS Inconstant (Ruea Salup Aengkhongsatang) แองคองสตังค์ och Comète. Något sådant tillstånd var siameserna inte beredda att ge.

(Inconstant)

Då siameserna fick veta att två franska fartyg anlänt till banken utanför Chaophrayafloden slog Phraya Cholyudh Yothin larm och de siamesiska fartygen intog sina positioner i en förutbestämd försvarslinje. Ordern löd att om fransmännen skulle försöka passera försvarslinjen skulle det avfyras tre varningsskott från fortet Phra Chulachomklao. Därefter skulle ett fjärde skott betyda att de siamesiska fartygen också fick tillstånd till eldgivning.

Siameserna försökte nu övertala fransmännen att avstå från att försöka ta sig upp för floden och en siamesisk order om detta överlämnades till den franske kommendanten för flottstyrkan. Ordern uppmanade flottstyrkan att kasta ankar utanför floden. Den franske kommendanten vägrade att följa denna order.

Ovanstående påstående stämmer inte riktigt enligt andra källor. Enligt dessa skulle den franska utrikesministern ha informerat den siamesiska ambassadören i Paris om att Frankrike skulle dra tillbaka ordern till de två krigsfartygen att ge sig in på siamesiskt territorium. Därefter skulle man skicka en förhandlare till Siam.

Så här säger en av dessa källor: Då de franska krigsfartygen anlände hade en engelsman vid namn Jackson, som tjänstgjorde som lots på det siamesiska lotsfartyget Akrarajvoradecha (Ruea Phra Thi Nang Akkharat Woradet) เรือพระที่นั่งอรรคราชวรเดช, gått ombord på det franska lotsfartyget Jean Baptiste Say ฌองบัปติสต์เซย medan den siamesiske hamnmästaren Will gick ombord på Inconstant. De båda försökte förgäves övertala de franska kaptenerna att låta bli att segla uppför floden.

(Akrarajvoradecha)

Är hamnmästare Will identisk med dansken J.R. Vill som också är omtalad lite längre fram i artikeln ”Berättelsen om Walter Christmas?"

Jean Baptiste Say var ett vanligt fraktfartyg som seglade mellan Saigon och Bangkok. Fartygets besättning var bekant med farvattnet och Jean Baptiste Say användes därför av fransmännen som lotsbåt. I normala fall användes det siamesiska lotsfartyget Akrarajvoradecha, vilket fransmännen också begärt.

Samtidigt som den siamesiska båten kom upp jämsides med Inconstant anlände en fransk löjtnant från Lutin med en postsäck till Inconstant. Situationen var naturligtvis mycket spänd då siameserna inte visste om de franska kaptenerna skulle lyssna på lotsmästaren eller inte.

Under tiden skickade det engelska fartyget Pallas kapten, som låg för ankar utanför flodens sandrev, örlogskaptenen Edward för att informera Inconstants kapten att den franske ambassadören beordrat de franska krigsfartygen att ankra utanför sandrevet. Inconstants kapten vägrade följa detta råd då han inte fått någon order om detta från Auguste Pavie. Officerarna som försökt lösa situationen återvände därefter till sina fartyg.

De franska myndigheterna skickade därefter två telegram. Ett till utrikesminister Devawongse Varoprakar och ett till konsul Auguste Pavie i Bangkok. Auguste skulle därefter vidarebefordra ordern till de två krigsfartygens kaptener att de skulle låta bli att ge sig in på Chaophrayafloden. Av någon anledning nådde inte detta besked fram eller nonchalerades av kaptenerna.